jag kommer ihåg våra tider, våra underbara tider och även jobbiga tider.
men tillsammans klarade vi ju allt, ingenting stoppade oss. Och det var flera år sen,
fast ibland när jag tänker tillbaks så känns det som igår. Så sjukt många minnen,
fina minnen, men även dåliga minnen. Allt vi gick igenom du och jag, utan dig hade jag inte klarat mig långt, inte klarat mig alls faktist.
Fast nu är ju allt helt annorlunda, jag undrar om vi har växt ifrån varandra? inte helt och hållet såklart, men vi står på två helt olika plan. Vi kanske bara har lärt oss att stå på våra egna ben och inte vara beroende av varandra? För några år sedan var inte ifrån varandra en sekund, sov med varandra varje dag i flera år, delade allt.. och nu träffas vi inte ens en gång i månaden..?
Undra om det är mitt fel.. antagligen så är det nog det, men det är sånt man inte vill tänka på, sånt man bara vill skjuta undan. Jag menar man ska väl kunna träffas även om man skaffar pojkvän osv..? Det var ju trotsallt jag som flyttade ifrån dig, det var jag som lämnade dig. Fast ändå känns det skönt på nåt sätt att ändå veta att jag alltid har dig, oavsett om jag hör av mig på en månad eller inte så vet jag ju att du finns där iallafall. Du är så jäkla bra, och jag är glad att jag har en så fin vän som du, det är inte alla som har det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar